El Grand Finale!
Sista veckan i Ghana är nu slut vilken även betyder att min tid i Afrika är slut för denna gången. Även vår sista vecka på barnhemmet var intensiv och vi lyckades avsluta alla våra projekt som vi påbörjat. Bland annat så gjorde vi klart fotoväggen i den nya matsalen, det blev verkligen jättefint och barnen älskar det! De har inga bilder på sig själva så de tycker verkligen att det är jättekul att gå där inne och kolla på alla bilder. Kan förstå att de kan bli trötta på oss volontärer som springer runt med våra kameror men nu känns det som att vi kan ge tillbaka också, att alla härliga bilder och minnen inte bara är för oss utan att även barnen ska kunna ta del av det. Vi har även uppgraderat matsalen, nu har vi riktiga fönster som släpper in mer ljus och luft. De är nymålat men våra handavtryck från förra året fick vara kvar! Vi målade även om alla bord och bänkar så nu ser det riktigt snyggt och fräscht ut.
I fredags åkte jag, Marly och Julia iväg tillsammans med en av socialarbetarna tidigt på morgonen. Vi hade äntligen fått tag på John och Luke! Precis när jag gett upp hoppet om att vi skulle hitta dem så fick vi tipset att prova ett annat nummer och deras mamma svarade! Hon berättade att de bor i utkanten av Accra och vi var välkomna att hälsa på. Vi åkte med två trotro och sen tog vi taxi sista biten. Helt plötsligt så stod de bara där, John, Luke, deras mamma och tydligen deras storebror som ingen kände till sedan tidigare. När jag klev ur taxin så kom John till mig direkt och kramade om mitt ben, då kände jag verkligen att han känner igen mig! De var ju bara tre år när vi var där förra året så jag har varit så orolig för att han inte skulle känna igen mig, inte för att det skulle bara jordens undergång men ändå. Vi fick se hur de bor och träffa familj och vänner till familjen och det kändes verkligen bra, jag kände att de nu är där de hör hemma och de har det så mycket bättre med sin familj än på barnhemmet. Anledningen till att de bodde på barnhemmet från första början var för att mamman var väldigt ung när hon fick dem och hade ingen utbildning, deras pappa försvann även ur bilden väldigt fort och mamman kunde inte ta hand om tvillingarna så hon var tvungen att lämna bort dem. Varför deras storebror fortfarande bodde hemma vet jag inte riktigt, jag tror inte att någon visste att han existerade. Men nu har mamman jobb och hon kan försörja dem igen. Självklart säger socialarbetarna att de kommer följa upp familjen för att se så att de verkligen har det bra och att mamman tar ansvar men det känns verkligen bra så jag tror inte det kommer bli några problem. Att få träffa John igen var nog det bästa på hela resan! Att få hålla honom, krama om honom och busa med honom! Efter nästan en månads letande så hittade vi dem verkligen, det känns fortfarande så overkligt haha! Men nu vet jag att de har det bra så jag kan vara lugn igen.
I lördags så började våran "Goodbye Weekend"! Alla volontärer som är på Mums Care just nu åker hem samma vecka så istället för att ha goodbye party hela veckan så bestämde vi oss för att göra en stor goodbye weekend istället. Så i lördags åkte vi till stranden med alla barnen! Det var lite molnigt men vågorna var alldeles perfekta, de brukar vara läskigt stora men nu kunde man verkligen bada i havet och leka i vågorna så barnen älskade det! Vi hade även med oss dricka och frukt till alla. Partyt fortsatte på söndagen även om regnet öste ner hela dagen haha! Vi hade ordnat en DJ som kom och spelade musik hela dagen. Vi hade även ordnat så vi kunde äta middag med barnen, vi köpte spagetti, kyckling och dricka och det kändes som en perfekt öppning av den nya förbättrade matsalen. På söndagen tog vi även med ansiktsfärg ut och jag och Marly började måla barnen men efter en stund så var det volontärerna som blev målade istället, det var tydligen mycket roligare tyckte barnen och vi såg helt galna ut! Det var min sista dag på barnhemmet men det var så roligt och jag har så många underbara minnen från den dagen och kvällen!
Sen på måndagen var det dags att säga hej då.... Det var mycket enklare den här gången än förra av någon konstig anledning som jag inte kan förstå. Men först så kände jag verkligen inte att vi skulle åka. Det känns som att vi har varit här för alltid och att vi kommer stanna här för evigt så jag kände mig inte speciellt ledsen. Men på flygplatsen när det var dags för att gå planet så spelade de "We are the world, we are the children" och då kom tårarna.... Hela månaden har vi gått runt och sjungit på den låten och helt plötsligt så insåg jag att nu lämnar jag Ghana och Afrika bakom mig och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Men en sak är säker, jag kommer tillbaka! Kanske inte de närmsta åren men jag vet att jag kommer åka tillbaka, än är jag inte klar med Afrika!
